Ta reda på vad dagens utbildningsledare i Asien-Stillahavsregionen har delat med sig av om psykisk hälsa, däribland utbrändhet och skärmtrötthet.
Även om många av oss helst vill glömma allt om pandemin finns det många aspekter av världen som aldrig återgår till hur det var förut.
Från januari till mars 2022 utförde IBRS intervjuer på utbildningsinstitutioner från förskole- till universitetsnivå i Australien, Nya Zeeland och Sydostasien för att ta reda på hur utbildningsbranschen har påverkats. Den resulterande rapporten visade att många av de innovativa metoder som användes för att klara nedstängningarna kommer att forma framtidens utbildning, men att de även medför nya problem som måste hanteras.
Nedstängningarna ökade elevernas och lärarnas stressnivåer. De skapade medvetenhet om trötthet orsakad av videokonferenser (en reaktion på den stress det innebär att ”alltid vara med” i videokommunikation) och ökade synligheten för problem med psykisk hälsa genom elevernas engagemang – eller brist på engagemang – under onlineundervisning.
Denna ökade medvetenhet om psykisk hälsa (och neurodiversitet) gjorde det mer accepterat att prata om det inom familjer, i skolor och i samhället i stort. Elevernas interaktioner med rådgivare ökade, inte bara på grund av den ökade stressen, utan även för att det inte längre sågs som tabu.
Det är osannolikt att denna kulturella förändring går tillbaka. Elever och deras familjer är nu mer öppna för att diskutera mentalt välbefinnande och det finns därför nya förväntningar om att skolor ska ta sin del av ansvaret med program för psykisk hälsa.
Nu har vi rådgivare som vi kan kontakta via många olika medier – Viber, Facebook eller telefon. Men det handlar om mer än att bara ge tillgång. Det är viktigt att skapa en skola som visar att man värdesätter varje enskild elev.
Många anser att utbildningsinstitutioner måste hantera skärmtid på ett tydligt sätt. Samtidigt inser allt fler att elevernas liv blir mer och mer digitala. Så det handlar inte om att minska skärmtiden, men snarare om hur vi ser till att digitala interaktioner har ett syfte och att det finns en balans mellan dem och andra former av interaktioner.
Det är avgörande att skapa bedömningsaktiviteter som återspeglar vad eleverna kommer att ställas inför mot bakgrund av deras allt mer digitala liv. Elever skriver uppsatser i Google Docs, skapar digitala presentationer, använder interaktiva arbetsblad online, producerar videor och mer därtill. Lärare är alltså medvetna om att skärmtiden måste minskas, men det kan vara utmanande att hitta metoder för att skapa autentiska bedömningar som balanserar digitala och traditionella medier.
Som med mycket annat inom utbildning bör vi ha ett balanserad tillvägagångssätt vad gäller [screen time]. Konceptet skärmtid håller nu på att bli en viktig del av lektionsplaneringen. Du måste planera in specifik tid där eleverna inte jobbar på skärmen. Du måste detaljstudera läroplanen för att minska skärmtiden, vilket gör lektionerna mycket effektiva och fokuserade.
Innan nedstängningarna innebar den dominerande utbildningsmetoden en lång instruktionsdel, följt av kortare perioder av handledning och elever som utförde uppgifter på egen hand eller i mindre grupper.
Nedstängningarna synliggjorde svagheterna i denna pedagogikstrategi. Långa videosamtal visade sig inte bara vara ineffektiva för att förmedla kunskap, utan hade även potential att påverka inlärningen negativt. I en rad fallstudier som utfördes av IBRS år 2021 upptäckte man att eleverna i allt högre grad tappade koncentrationen under videosessioner på distans. Detta handlade inte bara om att skärmtiden gjorde dem trötta, utan var ett symptom på ett större problem med att traditionella utbildningsstrategier inte längre var relevanta.
IBRS upptäckte däremot under studien att flera utbildningsinstitutioner uppnådde ett omfattande engagemang med distansundervisning genom att målmedvetet tillämpa en pedagogik med fokus på inlärning undervisning som utgår från eleverna. Olika utbildningsinstitutioner använde olika termer för att hänvisa till denna pedagogik, men strukturen bestod typiskt av följande:
Traditionell utbildning hade som syfte att bidra till den [second] industriella revolutionen – att skapa identiska arbetare till produktionslinjerna. Men vi befinner oss nu i den fjärde industriella revolutionen och lektioner där alla stöps i samma form uppfyller inte behoven i vårt samhälle eller hos våra elever. Internet har bidragit till en demokratisering av informationen och eleverna kan avvika från det givna ämnet och börja fokusera på andra områden. Nu måste inlärningen centreras kring eleverna.
Under de första sex månaderna med nedstängningar kämpade många institutioner med att hitta en balans mellan lärarnas tillgänglighet och elevernas förväntningar. I takt med att instruktionsfaserna blev kortare och självstyrda inlärningsaktiviteter allt mer normala började eleverna att ägna sig åt sina utbildningsaktiviteter på andra tider. Det innebar dock att de tillämpade sina digitala sociala konventioner – och deras omedelbara karaktär – på sina interaktioner med lärarna.
Man var tvungen att fastställa nya förväntningar och införa gränser vad gällde hur och när lärare, föräldrar och elever skulle kommunicera och samarbeta. Nya sociala normer och kommunikationsmetoder infördes, som meddelanden på e-utbildningsportaler, direktmeddelanden, gruppvideosessioner och grupprum.
Vi vill inte styra lärarna, så det är upp till dem hur de vill arbeta med sina elever och föräldrar. Men de måste förmedla vilka förväntningar som gäller och införa rutiner så att alla kan planera sin tid. Det måste dock göras med försiktighet, eftersom olika lärare kan ha olika förväntningar – så det finns fortfarande anledning att ha en övergripande skolpolicy.
Pandemin tvingade utbildningsbranschen att utvecklas. Och även om förändringarna i vårt tillvägagångssätt för utbildning har medfört många positiva möjligheter och mer modern utbildning har de även gett upphov till många utmaningar. De nya teknikerna och tillvägagångssätten medför en skyldighet att skapa nya gränser, fastställa nya förväntningar och skapa ett nytt fokus på psykisk hälsa. Dessa avgörande faktorer måste prioriteras medan vi vänjer oss vid det nya normaltillståndet.
IBRS forskning sponsrades av Zoom men genomfördes oberoende och fokuserar inte på Zooms lösningar. Forskningen bestod av tolv detaljerade fallstudieintervjuer på utbildningsinstitutioner på förskole- till universitetsnivå inom både den privata och offentliga sektorn. Klicka här för att läsa den fullständiga rapporten från IBRS.
