Lektioner om utbildning: Psykisk hälsa

Även om många av oss helst vill glömma allt om pandemin finns det många aspekter av världen som aldrig återgår till hur det var förut.

Från januari till mars 2022 utförde IBRS intervjuer på utbildningsinstitutioner från förskole- till universitetsnivå i Australien, Nya Zeeland och Sydostasien för att ta reda på hur utbildningsbranschen har påverkats. Den resulterande rapporten visade att många av de innovativa metoder som användes för att klara nedstängningarna kommer att forma framtidens utbildning, men att de även medför nya problem som måste hanteras.

Nedstängningarna ökade elevernas och lärarnas stressnivåer. De skapade medvetenhet om trötthet orsakad av videokonferenser (en reaktion på den stress det innebär att ”alltid vara med” i videokommunikation) och ökade synligheten för problem med psykisk hälsa genom elevernas engagemang – eller brist på engagemang – under onlineundervisning.

Denna ökade medvetenhet om psykisk hälsa (och neurodiversitet) gjorde det mer accepterat att prata om det inom familjer, i skolor och i samhället i stort. Elevernas interaktioner med rådgivare ökade, inte bara på grund av den ökade stressen, utan även för att det inte längre sågs som tabu.

Det är osannolikt att denna kulturella förändring går tillbaka. Elever och deras familjer är nu mer öppna för att diskutera mentalt välbefinnande och det finns därför nya förväntningar om att skolor ska ta sin del av ansvaret med program för psykisk hälsa.

Många anser att utbildningsinstitutioner måste hantera skärmtid på ett tydligt sätt. Samtidigt inser allt fler att elevernas liv blir mer och mer digitala. Så det handlar inte om att minska skärmtiden, men snarare om hur vi ser till att digitala interaktioner har ett syfte och att det finns en balans mellan dem och andra former av interaktioner.

Det är avgörande att skapa bedömningsaktiviteter som återspeglar vad eleverna kommer att ställas inför mot bakgrund av deras allt mer digitala liv. Elever skriver uppsatser i Google Docs, skapar digitala presentationer, använder interaktiva arbetsblad online, producerar videor och mer därtill. Lärare är alltså medvetna om att skärmtiden måste minskas, men det kan vara utmanande att hitta metoder för att skapa autentiska bedömningar som balanserar digitala och traditionella medier.

Innan nedstängningarna innebar den dominerande utbildningsmetoden en lång instruktionsdel, följt av kortare perioder av handledning och elever som utförde uppgifter på egen hand eller i mindre grupper.

Nedstängningarna synliggjorde svagheterna i denna pedagogikstrategi. Långa videosamtal visade sig inte bara vara ineffektiva för att förmedla kunskap, utan hade även potential att påverka inlärningen negativt. I en rad fallstudier som utfördes av IBRS år 2021 upptäckte man att eleverna i allt högre grad tappade koncentrationen under videosessioner på distans. Detta handlade inte bara om att skärmtiden gjorde dem trötta, utan var ett symptom på ett större problem med att traditionella utbildningsstrategier inte längre var relevanta.

IBRS upptäckte däremot under studien att flera utbildningsinstitutioner uppnådde ett omfattande engagemang med distansundervisning genom att målmedvetet tillämpa en pedagogik med fokus på inlärning undervisning som utgår från eleverna. Olika utbildningsinstitutioner använde olika termer för att hänvisa till denna pedagogik, men strukturen bestod typiskt av följande:

1. Instruktionsfas: Korta perioder med instruktioner där högst tre nyckelkoncept förmedlas.
2. Självstyrd fas/upptäcktsfas: Eleverna använder sig av material som läraren förser dem med samt utforskar koncepten tillsammans med andra elever och gör egna efterforskningar via utvalda och offentliga källor.
3. Mentor-/handledningsfas: En elev eller en liten grupp elever interagerar med läraren under en dialog med frågor och svar. Elever ställer frågor till varandra och läraren och tänker i nya banor, letar efter nya insikter och får nya idéer.
4. Sammanställnings-/bedömningsfas: Eleverna presenterar sin nya kunskap, genom aktiviteter som slutförda projekt, arbetsblad eller formella prov.

Under de första sex månaderna med nedstängningar kämpade många institutioner med att hitta en balans mellan lärarnas tillgänglighet och elevernas förväntningar. I takt med att instruktionsfaserna blev kortare och självstyrda inlärningsaktiviteter allt mer normala började eleverna att ägna sig åt sina utbildningsaktiviteter på andra tider. Det innebar dock att de tillämpade sina digitala sociala konventioner – och deras omedelbara karaktär – på sina interaktioner med lärarna.

Man var tvungen att fastställa nya förväntningar och införa gränser vad gällde hur och när lärare, föräldrar och elever skulle kommunicera och samarbeta. Nya sociala normer och kommunikationsmetoder infördes, som meddelanden på e-utbildningsportaler, direktmeddelanden, gruppvideosessioner och grupprum.

Pandemin tvingade utbildningsbranschen att utvecklas. Och även om förändringarna i vårt tillvägagångssätt för utbildning har medfört många positiva möjligheter och mer modern utbildning har de även gett upphov till många utmaningar. De nya teknikerna och tillvägagångssätten medför en skyldighet att skapa nya gränser, fastställa nya förväntningar och skapa ett nytt fokus på psykisk hälsa. Dessa avgörande faktorer måste prioriteras medan vi vänjer oss vid det nya normaltillståndet.

IBRS forskning sponsrades av Zoom men genomfördes oberoende och fokuserar inte på Zooms lösningar. Forskningen bestod av tolv detaljerade fallstudieintervjuer på utbildningsinstitutioner på förskole- till universitetsnivå inom både den privata och offentliga sektorn. Klicka här för att läsa den fullständiga rapporten från IBRS.